Samma tankar och känslor dyker upp gång på gång och sedan försvinner de ett tag. Efter några mellanrum kommer de tillbaka och det enda jag kan beskriva är att jag saknar mina tjejkompisar. När man börja älska en person så herregud mycket att man gör allt för den personen så är det lätt att man glömmer bort sina andra nära vänner som alltid stått vid ens sida, varje dag i 16 år. Jag har inte glömt bort, utan jag har alltid tänkt "Det är lugnt, jag behöver bara ringa till henne så är det lugnt". Men så är inte verkligheten. När man sedan inser att sin bästa vän hittar nya vägar i livet och forstätter framåt med nya bästa vänner, då är allt försent. Det finns ingenting man kan göra, eftersom man kan ju inte spola tillbaka tiden och göra det man ogjort eller verkligen ångrar. Det enda man kan göra är att antingen tycka synd om sig själv eller kanske se det hela positivt.
Jag själv tycker jag har varit med om en massa underbara saker i mitt liv tillsammans med den person jag verkligen älskar mest, men det finns många dagar då jag helst av allt vill vara "en i gänget" igen. Det finns gånger då jag tänker att jag kanske borde forstätta i deras spår, eller helt enkelt hitta ännu fler nya vägar i livet. Eller så är det kanske såhär mitt liv är meningen att forstätta. Även om jag inte vill ha det precis såhär, så skulle jag inte våga ändra på någonting. Man vet ju inte var man hamnar om man går ett steg framåt, eller vilka personer som inte följer med i mina spår. Kanske står de kvar precis där jag och de stod och jag mister dem också?
Det är först nu, 1 år senare, jag inser vad fan jag har ställt till med. Vad jag har förlorat.

Efter sammanlagt cirka 5 timmars bilfärd är jag äntligen hemma. Hela veckan har jag minst sagt lidit. Åtminstone fem av sju dagar. För det första har det varit KALLT som tusan där uppe. På morgonkvisten stod tempmätaren på -33 grader varje morgon. Men inte gjorde det något för min familj. Det var bara att stiga upp och hålla ut hela dagen lång. Med tår och fingrar hårda som sten lyckades jag ändå njuta av det soliga men absolut kalla vädret i många timmar innan det var dags att bege sig tillbaka till stugan, som inte var den största den heller.
Veckan har bjudit på många härliga timmar med xboxet som tur var. Annars hade jag nog i bästa fall avlidit redan andra dagen. Lite roligt var det ju att se de vuxna spela Guitar Hero. Alla var så inställda på att de var skit enkelt och att de var världsbäst på att spela men i själva verket visade det sig att de var så fruktansvärt dåliga allihopa.
Men eftersom jag har klarat mig från att avlida där borta efter alla omständigheter och kalla och långa skoterfärder över många, många fjäll så är jag jävulskt glad över att vara hemma.
Under denna årliga fjällresan fick jag även reda på att det inte gått sådär värst bra för vårat fotbollslag. Våra tränare har tydligen sagt upp sig. Och varför vet jag faktiskt. Jag förstår dem. Man har ju liksom ingen talan i laget då man är yngst. Jag tyckte det var bra som det var, och jag trodde faktiskt att det skulle ordna sig, men icket. Så nu står Öjebyns damlag utan tränare och jag tror knappast vi kommer få någon bättre tränare än vad de var. Så hur detta går får framtiden bestämma. Jag tänker inte fortsätta spela fotboll för Öjebyn om det blir mycket struligare än vad det är nu. Om jag ska byta lag? det vet jag inte. Hittar jag ett lag där jag passar in bra i, där de varken är mycket bättre eller sämre än vad jag är så slår jag till. Annars lägger jag väl fotbollskarriären åt ett annat håll, även om det skulle kännas förjävligt.
Något annat som hänt under veckan? faktiskt inte. Känslorna far ju som vågor, fram och tillbaka. Men det är ju något man får stå ut med. Så jag lämnar det såhär.

Vill någon se de hemskt tråkiga bilderna från Ammarnäs är det bara att kolla in min bilddagbok, eller pixbox där jag så snart som möjligt ska uppdatera.
Hannabjork.bilddagboken.se
Hananana.pixbox.se

Nu är det efterlängtade lovet framme.
Dagen har bjudit på en hel del fika faktiskt, och jag ääälskar ju fika så jag har faktiskt bara varit glad idag. Vi har inte haft så många lektioner utan vi har sett på innebandyturneringen som var idag. Sen hade vi två lektionen, varav en innehöll ett nationellt prov i engelska, det muntliga. Det gick väl sådär. I allafall bättre än jag trodde att det skulle gå, men tur var väl det.
Lovet kommer att spenderas med Alex och min familj och familjen Eriksson i Ammarnäs. Det kommer säkert bli kul. Jag hoppas på mycket sol så man kanske inte kommer tillbaka som en blekfis.

Att min tillit till dig kan ändras så fort är så himla konstigt. Jag var helt inställd på att det här aldrig någonsin kommer bli bra igen, inte ens i närheten. Men var är vi nu, jo vi är två trappor högre upp än vad vi var innan det där hände. Det känns otroligt bra. Jag tror att de motgångar vi mött har gjort oss så otroligt mycket starkare och tilliten verkar nästan bara fortsätta växa utan något sorts hinder. Men bara för att jag skriver de bra sakerna som är så betyder det verkligen inte att jag kommit över det där, verkligen inte. Jag tog åt mig så hårt att allt mitt självförtroende försvann. Hur jag ska få det tillbaka är fortfarande en fråga utan svar.

Nu kommer jag vara inaktiv ett bra tag då jag är i fjällen. Men ha ett kul lov & Glad Påsk!

Dagen började bra med sovmorgon till halv 1, fast då gick givetvis bussen halv 12. Då gick vi på UF-mässan hela dagen lång eftersom vi var tvugna att göra det. Men det är ingenting att klaga på. Det var ju faktiskt mycket bättre än att vara på en massa jobbiga lektioner.
Förövrigt är det lugnt med allting, eller det är ju det där förbannade sommarjobbet att ansöka till. Jag vet faktiskt inte vilken period jag ska ta nu, annars brukade första period vara det vettigaste, men nu vet jag inte om jag skulle följa med Alex och hans familj med husvagnen/husbilen till Danmark just då. Så det är riktigt svårt just nu att bestämma sig.

Har inte så mycket mer att skriva om faktiskt. Kände nu att jag behövde uppdatera lite, men jag hade inte så mycket att komma med ser jag nu. Så jag återkommer senare då det blir kris. Haha.

Boring boring. Nu är jag verkligen less alla hemmakvällar framför tvn hela tiden. Jag vill att det ska hända nånting. Bara nånting. Precis som förr. Jag vet inte vad någon gör nuförtiden. De har säkert kul medan jag sitter och är helt omedvetande om omvärlden.
Och dessutom för höga förväntningar av dig. Det gör mig bara ännu mer besviken på dig. Jag vill att du ska vara omtänksam och bry dig om att jag mår dåligt över det dära. Jag visste att du skulle lämna det som om ingenting har hänt. Jag är säker på att du kommer göra det igen, och jag kommer vara precis lika omedvetande som jag varit de andra gångerna. Men händer det igen, då vet du precis vad jag gör. Och den gången tvekar jag ALDRIG.

Annars är jag ganska less, eller otroligt less snarare. Förbannat tråkigt..

Alltså åh. Seröst, hur kul är det att få veta att på självaste fredagen måste jag till mormor? hur jävla kul är det ens?
Bläää. Jag vill inte dit, inte på en jävla fredag. DÅ har jag andra planer, annat för mig än att sitta hos mormor och stirra in i väggen.
Och bättre blir det inte då jag MÅSTE städa idag, det är ju torsdag vilket betyder städdag hemma hos oss. Men innan det ska jag ta mig en dusch. Hejdå tråkiga liv.

Då var de jobbiga dagarna avklarade. Nu är det slappar dagar kvar. Slutar tidigt båda dagarna och fredagarna brukar bjuda på fika sista lektionen vilket alltid sitter jäkulskt bra i min mun. Förövrigt så har skolveckan varit lugn och slapp. Slutade två timmar tidigare igår och det är ju bara för härligt. Sen idag var det någon/några lektioner som gick bort.
Efter skolan har jag varit duktig. Jag har lagat min egen mat (kokade palt) och så har jag gått ut och rastat hunden. Fast dessvärre glömde jag ge han mat fast jag kom på det tre timmar för sent bara. Men bättre sent än aldrig.

Anyway, jag är nog någon annanstans nu. Det känns som att mina känslor och tankar har jag kastat iväg nånstans. De finns där borta nånstans, men visserligen när jag brukar känna såhär så kommer de tillbaka om kanske ett till två dygn. Vet inte om det är bra eller om det är dåligt. Kanske både och till och med. Det är nog bra att få slippa tänka sådär, men dåligt eftersom jag inte känner nånting alls. Ingenting. Annars är väl allt som vanligt, eller som det blivit på senare veckor. Well, tilliten är väck och kommer knappast tillbaka. Kanske är enda sättet att kunna lita på någon att byta sexualitet? bli lesbisk. Nä huvva, äckel päckel.
Jag hoppas hur som helst på att helgen förbättrar saker och ting i mitt liv.

Nu är jag så jävla less allting. Jag orkar inte vara en jävla docka. Alla dina lögner flyger omkring i mitt huvud. De vill aldrig försvinna. Allting är förstört. Det kommer aldrig bli bra igen. Jävla deprimerande, jå. Jag har iallafall inget annat att tillägga. Verkligheten går inte att ändra på, tyvärr. Men är det någon som vill rädda mig, så snälla, gör det! Jag behöver någon. Bara någon.

Hela morgonen och eftermiddagen har jag varit i Älvsbyn av alla ställen och spelat fotboll. Det gick faktiskt bra för vårat lag. Första matchen vann vi med 10-1 (skämmit att vi släppte in ett mål där med tanke på att laget sög.) Jag lyckades på något underligt sätt att göra 6 av de målen. Hurra för mig. Men de resterande (stavning?) matcherna lyckades jag själv inte så värst bra medan hela laget presterade oväntat bra. Kul var det de första matcherna, men sen då orken tog slut blev det mindre kul.
Alex var också med och tittade, för första gången under vårat år tillsammans. Det glädje mig faktiskt. Mindre kul var att jag inte har sovit en hel timma inatt, utan jag har vaknat gång på gång och aldrig kunnat somna in helt. Jobbigt som tusan. Så jag var ju då inte speciellt utvilad för att spela cup en hel dag.
Nu har jag tänkt att gå och sova faktiskt. Jag är så grymt trött efter min jobbiga natt och min ansträngade dag. Akta träningsvärk jag kommer ha imorgon. Fast jag är nog inte ensam.
Jag kan väl avsluta med att säga att allting känns ovanligt bra just nu. Jag kan inte mer än säga att jag älskar dig så otroligt mycket. Visste inte att en annan människa kunde påverka en så mycket. Du är underbar älskling. Allt kommer bli bra igen, det är jag hundra på!

Som rubriken säger. Tusentals mil från mig. Ni har gått eran väg medan jag stannade kvar. Kanske var det ett dumt val? det vet jag inte. Jag hoppas att jag i framtiden kommer att komma ikapp er på något sätt. Eller så är det bara något slags önsketänkande. Det är nog omöjligt. Fast jag har upplevt det ni andra kanske aldrig kommer uppleva under eran livstid och det är jag glad för. Jag ångrar inte mitt val. Det finns säkert något sätt som kan förändra det hela lite grann i framtiden. Men jag är ännu inte säker om det kommer att inträffa alls. Det beror på.
För övrigt så är jag verkligen inte utvilad sen igår. Alla mina muskler känns som stela och ofärska godisremmar. Och resten av kroppen har verkligen tagit stryk. Det känns som att jag är sjuk på något sätt. Jag fryser och mår lite smått illa. Men jag håller tummarna på att jag hinner vila tillräckligt mycket för att orka spela bra imorgon i Älvsbyn.
Och till sist kan jag ju nämna att jag inte har träffat min gulleplutt sen onsdags. Typ rekord länge för mig. Känns som att jag väntat i evigheter på att få krama om honom. Men som tur är kommer han ikväll till mig och ska spendera den sista natten med mig, samt följa till Älvsbyn och kolla på mina matcher. Gulligt tycker jag, eftersom han HATAR fotboll och är jätte morgontrött. Vi ska ju upp kring halv 7. Det kommer bli svårt att väcka honom.

Nu fick ni (mina få läsare) något att läsa ett tag.