Är jag fjollig? eller är jag fjollig?

Jag såg just sista avsnittet av "Ensam mamma söker" där de skulle välja vilka killar de skulle vara med. Och jag blev så glad och lycklig då de sa så fina saker till varandra. Och så brast jag i tårar, hahahaha. Jag blev bara så glad och så blev jag själv så lycklig för deras skull.

Fast när jag tänker efter så är jag faktiskt lika lycklig som dem, för jag har också en fin pojkvän som bryr sig om mig och precis som dem säger han så fina saker till mig. Men egentligen behöver jag inte tänka efter för att veta det, som det kanske såg ut som jag menade, självklart inte. Jag har nog varit världens lyckligaste tjej i nästan två år nu och kanske inte alltid vetat om det eller varit säker på det. Iallafall inte värderat det så mycket som jag borde ha gjort. En sak är då säker, jag vet att jag är lyckligast i världen, för jag har världens finaste pojkvän som jag vet älskar mig lika mycket som jag älskar honom.