Jag känner för att skriva igen. För det första för att det känns väldigt dåligt för mig just nu. Du sårar mig på ett sätt som du inte förstår, som bara jag känner. Du gör mig ibland så himla besviken, men det är förståss mitt eget fel. Har man inga förhoppningar så blir man ju aldrig besviken. Och det har jag, förhoppningar alltså.

Men det problem jag har är att jag tror att du vet vad jag tänker och känner, men det gör du såklart inte. Det är bara jag som vet och därför har jag nu insett att varför jag mår dåligt ibland är på grund av mig själv. Inte någon annan. Jag trodde alltid att det var du som var orsaken till det här, men jag inser att det är alltid jag som påbörjar alltihopa medan du fortsätter, och på så sätt blir det bara värre.

Självklart vet jag att du inte kommer läsa det här, men det gör ingenting. Jag ville bara få ut det på något sätt och eftersom du inte är nära mig nu eller tillgänglig att prata med så skriver jag det istället. Det är faktiskt bra att skriva då man mår dåligt. Jag tycker det. Man får ut en hel del känslor och man börjar förstå saker och ting mycket bättre än man gjorde förut. Jag tror det är ensamheten som gör att man börjar tvivla på sin partner. Alltså, då man är ifrån honom känner man sig så himla lång ifrån, så otillräcklig. Och man börjar tänka de mest knasigaste tankarna och får för sig en massa saker som man senare ångrar att man tänkte och fått för sig. När man väl är i deras närhet känns det som att allting är bra, allt det dåliga göms undan och på något sätt glöms det bort, tills man sitter i sin ensamhet och börjar tänka de där tankarna igen och få för sig de där sakerna igen.

Anledningen till varför jag skriver det där just här i bloggen där precis alla som vill kan läsa är för att jag har väldigt lite att göra och jag känner mig ensam och övergiven, men bara nu för stunden. Därför kan det hjälpa att skriva ner lite av sina tankar och inte alls bry sig om vad andra tycker och tänker och tror om en själv.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så har jag hunnit se tre stycken CSI avsnitt och så har jag hunnit läsa ur min bok, Årstamördaren heter den. Den verkar ganska bra ändå. Eller den duger iallafall. Jag har ju inte hunnit sådär värst långt i den men. Men om en kvart ska jag se Sanningens ögonblick. Det är ganska underhållande att sitta och se på det, speciellt då det är ganska privata frågor. Jag får väl se hur länge jag hinner se det eftersom jag ska senare och träna fotboll till jätte sent på kvällen, enligt mig. Eller inte jätte sent, men hyfsat sent.