Samma tankar och känslor dyker upp gång på gång och sedan försvinner de ett tag. Efter några mellanrum kommer de tillbaka och det enda jag kan beskriva är att jag saknar mina tjejkompisar. När man börja älska en person så herregud mycket att man gör allt för den personen så är det lätt att man glömmer bort sina andra nära vänner som alltid stått vid ens sida, varje dag i 16 år. Jag har inte glömt bort, utan jag har alltid tänkt "Det är lugnt, jag behöver bara ringa till henne så är det lugnt". Men så är inte verkligheten. När man sedan inser att sin bästa vän hittar nya vägar i livet och forstätter framåt med nya bästa vänner, då är allt försent. Det finns ingenting man kan göra, eftersom man kan ju inte spola tillbaka tiden och göra det man ogjort eller verkligen ångrar. Det enda man kan göra är att antingen tycka synd om sig själv eller kanske se det hela positivt.
Jag själv tycker jag har varit med om en massa underbara saker i mitt liv tillsammans med den person jag verkligen älskar mest, men det finns många dagar då jag helst av allt vill vara "en i gänget" igen. Det finns gånger då jag tänker att jag kanske borde forstätta i deras spår, eller helt enkelt hitta ännu fler nya vägar i livet. Eller så är det kanske såhär mitt liv är meningen att forstätta. Även om jag inte vill ha det precis såhär, så skulle jag inte våga ändra på någonting. Man vet ju inte var man hamnar om man går ett steg framåt, eller vilka personer som inte följer med i mina spår. Kanske står de kvar precis där jag och de stod och jag mister dem också?
Det är först nu, 1 år senare, jag inser vad fan jag har ställt till med. Vad jag har förlorat.